Den allra allvarligaste CTG-förändringen är tillkomst av total avsaknad av variabilitet; ett mönster som kan föregå fosterdöd. Ett sådant mönster uppstår sent i utvecklingen av hypoxi. Termen preterminalt mönster har tidigare använts, och motsvarar upphävd variabilitet med eller utan decelerationer eller bradykardi. Om ett sådant mönster uppträder under förlossning talar det för akut tillkomst av allvarlig hypoxi. Ett omedelbart ingripande är indicerat, och man ska då inte spilla tid på ytterligare diagnostiska procedurer. Fostret bör förlösas så snabbt och skonsamt som möjligt.
Mönstret kan till exempel utvecklas vid stor placentaavlossning, uterusruptur eller vid asfyxiutveckling under aktiv krystning. Om fostret är tillgängligt för instrumentell förlossning, måste man i sin bedömning väga in att krystvärkar och extraktion medför ytterligare belastning.
Hänsyn behöver tas till om kvinnan är först- eller omföderska, hur förlossningsprogressen hittills varit och om man bedömer att extraktionen blir lätt och snabb, eller riskerar att bli utdragen.
Om fostret däremot uppvisar upphävd variabilitet redan vid första registrering när kvinnan inkommer till sjukhus kan den upphävda variabiliteten vara orsakad av en redan etablerad påverkan på samspelet mellan hjärta och CNS, och nyttan av omedelbara åtgärder är mer osäker. Det krävs en individualiserad bedömning av brådskandegraden, men är i de flesta fall aktuellt med en snar förlossning.
Fall med tillkomst av upphävd variabilitet
Klinisk handläggning vid upphävd variabilitet
- Upphävd variabilitet (<2 slag/min) indicerar omedelbar förlossning.
Sammanfattning
- Nedsatt eller upphävd variabilitet kan vara ett sent tecken på hypoxi
- Upphävd variabilitet bör i de flesta fall medföra omedelbar förlossning.