Eftersom uterus aktivitet har stor påverkan på fostrets tillgång till syre är den lika viktig att beakta som fostrets hjärtfrekvens vid bedömning av en CTG-registrering. Frekvensen av kontraktionerna bör inte överstiga 4 till 5 per 10 minuter under en förlossning eftersom högre frekvens riskerar att påverka fostrets tillgång till syre, det är i värkpaus gasutbytet sker. Kontraktionernas duration och styrka är viktiga för effektiviteten. Under öppningsskedet varierar durationen mellan 30 och 60 sekunder, för att under utdrivningsskedet nå upp till 90 sekunder. Glesa och ineffektiva kontraktioner kan leda till dålig progress och en långdragen förlossning.
Det vanligaste sättet att registrerat uteruskontarktioner på är via en extern värkmätare (tokometer) som placeras på den gravida kvinnans bukvägg över uterus övre del (fundus). Registreringen visar kontraktionernas frekvens och duration men ger ingen information om styrkan. Ett annat vanligt sätt att få en uppfattning om värkstatus är att barnmorskan palpatoriskt gör en bedömning och registrerar frekvensen och durationen i journalen.
I praktiken är progress i förloppet ett kvitto på att styrkan är god och kontraktionerna effektiva. För att mäta intensiteten (styrkan) i kontraktionerna krävs en intern värkregistrering, intrauterin tryckmätare. Intern värkregistrering är invasiv, förutsätter att vattnet har gått och är dyrare jämfört med extern värkregistrering. Beräkning av Montevideoenheter (ME) anfänds för att kvantifiera uterusaktiviteten, och därigenom underlätta bedömningen om det föreligger ett adekvat värkarbete. ME definieras som medelintensiteten för kontraktionerna multiplicerat med frekvensen under en 10-minuters period. Normalt ska ME ligga mellan 120 och 200 under öppningsskedet. Över 250 ME anses vara patologiskt. Rutinmässig användning av intern värkmätning har inte visats ge bättre utfall vid inducerat eller spontant värkarbete, oavsett om kvinnan genomgått kejsarsnitt tidigare, och rekommenderas därför inte.
Värkregistrering: frekvens, duration och basaltonus
Då det intrauterina trycket överstiger 30 mm Hg i samband med en kontraktion, stoppas placentablodflödet och gasutbytet reduceras tillfälligt mellan foster och moder. Fostret behöver som regel 60 till 90 sekunder mellan kontraktionerna för att uppnå samma grad av syremättnad som innan kontraktionen. Fostrets förmåga att hantera förlossningen är ofta likvärdigt med dess förmåga att klara av förändringar i samband med kontraktionerna.
Under utdrivningsskedet är risken för asfyxiutveckling som störst. Kontarktionerna tilltar då ofta i frekvens och styrka och aktiv krystning ökar trycket ytterligare i uterus. Att börja krysta för tidigt bör därför undvikas, istället ska kort krystningstid alltid eftersträvas.
Max 5 värkar / 10 min
Överstimulering med oxytocin (mer än 5 värkar/10 min) →
Ingen tid för syresättning mellan värkarna →
Ansamling av koldioxid vilket innebär att pH sjunker →
Om syresättningen blir otillräcklig övergår metabolismen till anaerob med sura metaboliter → metabol acidos, pH sjunker